- See more at: http://www.dearsillyblog.com/2012/01/how-to-remove-page-titles.html#sthash.4CvZ6ohG.dpuf

tisdag 9 februari 2016

P4 Skaraborg

Nu på morgonen var jag inne på P4 Skaraborg och visade mitt leende tryne. Det var super trevligt för jag fick kaffe i handen när jag kom dit, hehe. Klicka dig in på deras hemsida och hör mina små ord om olyckan.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6364263


Det finns så himla mycket att berätta! Mer än vad man kan få inspelat på 2:19 min. Men jag välkomnar er alla att ställa frågor om ni är mer nyfikna! Hit me ;)

Stay Stoked !

måndag 8 februari 2016

Är longboard en farlig sport?

En farlig sport. En sport där man kan räkna med att det händer olyckor.

Kommer ni ihåg första gången ni fick prova att cykla? Jag var några år gammal när jag fick tillåtelse att försöka cykla. (Utan stödhjul). Märk ordet "försöka". Det tog lång tid innan jag kunde cykla själv. Men jag mins tillbaka till den känslan, den lyckan, som sprudlade upp inom mig när jag insåg att mamma hade släppt taget om pakethållaren. JAG kunde cykla! Wow!

När man tänker efter lite, så inser man att det är ganska farligt att cykla. Man kan ju ramla, eller köra in i någonting, eller bli påkörd. Fast när man kan cykla, då är det ingen bigg deal. Man kör inom sin förmåga och funderar inte så mycket på alla faror. Jag tycker det är lite samma sak med longboard åkning. Det ser skrämmande ut först. Det ser farligt ut! Man kan ju ramla?

Men när man lagt ner lite tid på att lära sig. Då inser man att det inte är så farligt att stå på en bräd. Man kan åka lugnt, njuta av solen, cruisa fram, bara njuta av livet och umgås. Visst kan man åka in i någonting, eller bli påkörd av en bil. Men det kan hända även när man är ute och går eller cyklar.

Så... Vad är definitionen av att någonting är farligt egentligen?


Så... vad tänker du? Är longboard en farlig sport?

måndag 18 januari 2016

En resa av glädje!

Jag är fortfarande lycklig efter min Åre resa. Det är väldigt häftigt hur glädje kan stanna kvar i kropp och själ så många dagar. Visste ni att man blir lycklig av att bara minnas tillbaka till de lyckliga stunderna? Jag läste någonstans att det är framforskat att så är fallet. Underbart!

Så hur var min resa egentligen? När jag kom upp till Åre tidigt på morgonen förra tisdagen så var det iskallt att stiga av tåget. Temperaturen låg på -24 C första dagen. Så jag frös hela tiden. Men man får ju försöka hävda sig lite som en viking, och stå ut med lite kyla. Det är ju tack vare kylan som vi får möjlighet att ha snö. Vilket är magiskt!

När jag kom ut i backarna så var jag väldigt exalterad. Det skulle bli spännande att se om jag hade någon åkning kvar i kroppen.... och Ja! Jag tog mig nerför alla backar! Nerför kommer man ju alltid, hehe. Men lite mer eller mindre snyggt ibland. Det var isbana nerför alla pister. Så jag kom fram till en bra lösning. Jag kunde alltid sätta mig på röva och åka nerför. Det gick det också!



Det var is i backarna hela första veckan. Jag som hatar isiga backar... Men personligen var det nog perfekt för mig! Jag behövde öva tillbaka min balans och åk känsla. Men på söndagen började snön falla! Underbart att kunna svänga med brädan mjukt igen. Lyckan sprudlade i hela kroppen!

Jag åkte puder för första gången också. Vad svårt det var! Men så roligt! Första åket var roligast, då vart jag begravd i snön flera gånger. Sen, lite senare, åkte jag in i några kvistar också, som stack upp ur snön... Det var inget träd, jag lovar!

Sedan måste jag få berätta för er hur underbara människor det är som bor där uppe! Jag har lärt känna så sjukt många livsnjutare nu. Det är fantastiskt! Jag finner inte ens ord. Det var som att drunkna.... fast i glädje.
Fast, att kalla dem för livsnjutare räcker inte riktigt till.....

Jag fick även köra snöskoter för första gången i mitt liv. Det var häftigt. Men framför allt väldigt vackert. I skogen var träden snötyngda och så vackra att jag fick tårar. Sen körde vi även ute på Åresjön och solen stod vackert vid horisonten. Det var så underbart att se, att jag valde att sitta passagerare istället. Så jag kunde beskåda naturen. Skoter ska ni prova säger jag! Det är underbart. Så jag måste göra det igen!

Jag måste få tacka Åre för den här underbara resan! Det känns som att jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Brädåkningen lyfter upp mitt liv något så otroligt mycket. Jag kommer upp snart igen!


Skapa glädje! Minns tillbaka till ett underbart minne och låt glädjen sprida sig i kroppen igen! Det gör jag just nu, när jag berättar om min otroliga resa. Jag kan helt enkelt inte sluta le  :D

måndag 11 januari 2016

Åre

Waaah ! ! ! xD

Hej! Jag har inte gjort en enda uppdatering här på bloggen sedan jag kom upp till Åre. Ni får ursäkta mig, men jag har haft det så himla bra, så jag har inte haft tid att skriva något till er. Men jag vill bara säga att jag har det underbart bra. Jag har träffat flera, himla härliga, nya, människor hittills. Och idag har varit den bästa dagen hittills. Det snöade igår! Äntligen! Så idag har jag varit i parken hela tiden. Mitt leende har sträckt sig från öra till öra, hehe. Och jag har hela kvällen kvar. Det här är en BRA dag!

Det blir ett mer informerande inlägg snart. Promis!
Ha det så underbart tills dess! Fyll dagarna med leenden.

Stay Stoked!

lördag 2 januari 2016

Häftigt att jag överhuvudtaget överlevde

Emina berättar om longboard-kraschen som hade kunnat bli hennes död.
— Det är ett mirakel att jag återhämtat mig så bra, säger hon.

Så börjar min söta artikel om mig och min återhämtning efter olyckan. Gå in och läs den vettja.
http://www.skovdenyheter.se/article/haftigt-att-jag-overhuvudtaget-overlevde/



— Jag kommer aldrig bli densamma, men vem blir det? Du kommer inte heller vara densamma i framtiden som du är nu.

onsdag 23 december 2015

Dagbok

Jag ska dela med mig av min privata dagbok för er. Dessa inlägg skrev jag när jag bodde på sjukhuset. Min vardag var ganska tråkig, men jag hade ändå kommit så långt att jag kunde skriva för hand i min dagbok. Här har ni två inlägg som berör mig mycket nu i efterhand.
Mitt första hembesök. Det var första gången jag fick lämna sjukhuset. Jag minns känslan så väl. Den glädjen jag fick av att kliva in i mitt eget hem igen. Det såg precis likadant ut som jag mindes.

Jag hade längtat hem väldigt länge. Jag låg på kvällarna i sjukhussängen och fantiserade fram bilder av hur mitt hem såg ut. Hur rummen såg ut. Vad vi hade för tapeter. Vart kaffet stod. Hur snygga kaffekoppar vi hade. Att jag slängde mig på sängen! Den längtade jag till. Mjukheten, och att jag kunde rulla runt i den, hur mycket som helst.

Alla dessa tankar och fantasier gav mig bra med styrka och drivkraft till träningen. Längtan att få flytta hem så småningom. Den jobbade jag emot.
Det är bara 4 dagar mellan dessa hembesök. Det gick väldigt fort, tänker jag nu. Men jag minns det som att det var evigheter mellan. För mig gick tiden så långsamt. Men nu i efterhand, när jag kikar på datumen, så inser jag hur fruktansvärt fort det gick! Jag måste gått framåt väldigt fort i min träning.

Desto bättre jag blev, desto mer fick jag åka hem. Sedan fick jag även sova hemma. Till slut fick jag flytta hem helt och hållet. Men jag behövde fortfarande åka till sjukhuset varje dag för att genomföra min träning. Det fick jag göra i många månader.

Stay Stoked! brukar jag säga. Det var nog det jag gjorde under den här tiden. Det var därför jag gick så fort framåt. Så, mitt råd till alla er där ute.
Stay Stoked!

måndag 21 december 2015